Denna “artikel” är ett viktigt komplement till “Vad skulle hände med “de svaga”?”. Såpass viktigt att det får bli en egen.
Med begreppet “familjehushåll” menar jag inte bara den så kallade “kärnfamiljen”, bestående av mamma, pappa och barn. Familjehushållet består även av den så kallade storfamiljen, som kan bestå av mor- och farföräldrar samt av andra kärnfamiljer i de fall där dessa bor i närheten av varandra, är släkt och hjälps åt ekonomiskt. Detta var vanligt förr när man kanske hade en familjegård. Familjehushåll kan alltså se olika ut och jag tror inte att det är särskilt svårt för er som läser detta att förstå vad jag menar med begreppet.
Familjehushållet har under i stort sett hela mänsklighetens historia utgjort grunden för samhället. Då menar jag alltså i princip alltid, från att vi levde som jägare-samlare i små grupper, när vi levde som jordbrukare och fram tills den moderna välfärdsstaten som nu har börjat bryta ner denna essentiella mänskliga samhällsstruktur. Familjehushållet och inte välfärdsstaten har nämligen vart det som har gett människor den trygghet som välfärdsstaten idag försöker ge dem. Detta har fått katastrofala följder. Välfärdsstaten har nämligen gjort så att människor om de vill ostraffat kan helt och hållet bryta med sin familj och släkt, något som alltid tidigare har kostat mycket i form av ökad otrygghet och eventuell utstötning ur närsamhället. Detta har bidragit till ett samhälle som i högra grad än tidigare präglas av libertinism och en gör vad du vill och skit i konsekvenserna-mentalitet. Det är ett tämligen klart samband. Högre skatter och en större välfärdsstat bryter ner samhället då välfärdsstaten ersätter familjehushållet och olika frivilliga organisationer (kyrka om den är frivillig, välgörenhetsorganisationer, organisationer för frivillig utbildning och socialhjälp e.t.c.), välfärdsstaten gör ju så att folk inte längre har råd att upprätthålla dessa strukturer.
Det råder heller ingen större tvekan om att det moderna fenomenet “ungdomskultur” är en direkt konsekvens av välfärdsstaten. Unga människor har ju alltid haft en period av uppror för att skapa sig en egen identitet som vuxna individer men denna period har aldrig varit så lång och extrem som den är idag, när vissa inte växer ur förrän i 30-årsåldern eller inte alls. Tidigare kunde inte tonåringar bete sig som de ville och se ut hur som helst eftersom det fick konsekvenser då alla var beroende av sina familjer för sin grundtrygghet och inte av en opersonlig stat som struntar i hur de beter sig. En större välfärdsstat leder till en infantilisering av samhället och en mer utpräglad och degenererad ungdomskultur där vuxna inte har någon insyn.
Det ligger idag i politikernas och statens representanters intressen, även om de inte alltid förstår det själva, att familjerna är svaga. Svaga familjer ger svaga individer, svaga individer som är beroende av statens allmosor för att klara sig. Konservativa, som ofta påstår sig vurma för familjen, borde för övrigt inse detta och förespråka ett avskaffande av välfärdsstaten. Att vara konservativ och samtidigt socialist fungerar inte, ordet “socialkosnervativ” är en så kallad oxymoron.
Ett avskaffande av välfärdsstaten är nödvändigt för att vårt samhälle ska återfå den normalitet som nu har gått förlorad, där familjehushållet är samhällets grund som skänker den känslomässiga och ekonomiska trygghet den alltid skänkt.
